En sak man ofta får höra som "militant" ateist när man försöker diskutera religion med en troende är något i stil med "du tror som du gör och jag tror som jag gör, vad spelar det för roll?". Alltså, varför är det så viktigt för mig som ateist att bevisa att jag har rätt och den troende har fel? Varför måste den troende motivera sin tro för mig? Till viss del förstår jag såklart detta och om jag lär känna någon och aldrig pratar religion med honom/henne och sedan efter ett tag får reda på att han eller hon tror kommer jag såklart inte att direkt bryta all kontakt. I grund och botten handlar det väl om att om var och en håller sin tro för sig själv finns det ingen anledning till konflikt, och detta gäller ju både på ett personligt plan två individer emellan och om det nu skulle handla om en konflikt mellan två religiösa grupper inom ett land. Men! Varför gör jag då som jag gör? Varför envisas jag med att proklamera min icke-tro konstant och högljutt inför allt och alla?
Det handlar om jämvikt. I mitt fall handlar det om motvikt. Av någon anledning är det idag, i vårt sekulära Sverige och i ännu större utsträckning i många andra länder, tabu att kritisera religion och tro. Det är fritt fram att häckla politiker, det är fritt fram att kritisera politik, lagar, polisen, domstolsväsendet, sjukvården, skolan och i min generation är man mer eller mindre van vid att ta kritik om utseende och annat på en daglig basis, genomsnittligt skitsnack hör till vardagen. Men över allt detta häcklande av allt och alla från alla håll, står kyrkan och religionen. Ingen blir förvånad om jag kommenterar någons fula tröja men många dra öronen åt sig om jag kritiserar deras korkade tro. Det är färre som reagerar om man ritar karikatyrer av Fredrik Reinfeldt eller till och med Hitler än som genast börjar gapa om man skulle förnedra
Jesus eller
Mohammed i konstform.
Men motvikt skrev jag ju, motvikt mot vadå? Jo, jag vill med min icke-tro och min kritik mot religionen verka för en debatt i ett forum som fortfarande, av okänd anledning, är tabu. Jag tycker inte att det är värre att jag kritiserar religionen och försöker banka vett i skallen på hjärntvättade pingstvänner än att religiösa rörelser tillåts sprida sitt ord genom diverse medier. Att religiösa rörelser desperat raggar anhängare syns extremt tydligt i Sverige idag där fler och fler överger de religiösa grupperingarna. Ta bara en sådan grej som "Street Church" som jag spydde galla över på Facebook för någon vecka sedan. Pingstkyrkan delar ut kaffe och bullar på Juneporten en fredagkväll, mitt i all fyllemisär och under baneret "Vi ber för dig". Ett stort problem idag, som Richard Dawkins belyser i "The God Delusion" är att ateisterna inte är grupperade på samma sätt som de religiösa. Speciellt i USA utövar de religiösa rörelserna enorma påtryckningar på det politiska spelet och påverkar precis allt, trots att även USA är att betrakta som en sekulär stat. I USA finns flertalet exempel på folk som nekats jobb på grund av att de varit uttalade ateister och läser man Dawkins och även på bloggen
Pharyngula finns skräckexempel på hur välorganiserade både kreationisterna och de religiösa är i sina politiska påtryckningar.
Kanske är det inte ett lika stort problem i USA som i Sverige, eller inte ens kanske, det är absolut inte ett lika stort problem i USA som i Sverige, men hur som helst, så vill jag att fler ska våga tala öppet om religion. Som jag ser det idag är det nästan uteslutande de kritiska, ateisterna, som vågar diskutera frågor om tro och som ens funderar över de här frågorna. De troende finner sina svar i Bibeln och i det de blir tillsagda av sina föräldrar/sitt samfund och jag har fortfarande inte träffat en enda, trots att jag bor i Jönköping (!), troende som på allvar vågat diskutera med mig. Kom igen ni troende, det inbjuder ju enbart till mer häcklande att ingen dementerar allt jag spyr ur mig. "Det skadar väl inte dig att jag tror på Gud?" Nej, det skadar fan inte dig att tänka lite själv heller.
För att återgå till den ursprungliga frågan om varför jag inte bara låter de troende vara i fred, varför måste jag övertyga dem? "Lite tro skadar väl ingen?" Nej,
lite tro skadar nog ingen. Om Emma 17 år vill be till Gud på kvällarna för att det kanske hjälper hennes skoskav så inte fan stör det mig? Nej, det som stör mig är den intensiva påtryckningskampanj som kyrkorna bedriver runt om i landet. Jönköping är antagligen speciellt drabbat men som jag upplever det är det ofta folk söker sig till kyrkan därför att det är det enda sociala som finns att tillgå. Några av ens kompisar är troende och "jag vet inte om jag tror men jag kanske kan testa att gå i kyrkan på söndag, de säger ju att det är kul" och vips har man skapat ännu en mindless drone som inte kommer att bidra till samhällsnyttan utan bara raljera bibelcitat istället för att objektivt kritisera och försöka lösa problem själv och på så sätt nå framsteg som kan vara till hjälp för samhället. Ja, det sista var lite nyanserat men va fan, jag orkar inte skriva om det, ni fattar vad jag menar.
Dessutom, om jag har vetenskapliga bevis för att kiropraktik är ren bullshit som dessutom riskerar patienternas hälsa, är det inte bra om jag lägger fram dem då? Om jag kan hindra en person med hjärtfel som hellre ber till Gud än går till en specialiserad kirurg från att göra det största och kanske sista misstaget i hans eller hennes liv, är det inte bra att jag gör det då? Ytterligare en gång är det väldigt svart och vitt men enligt egen erfarenhet är de troende individerna i en grupp sällan bland de smartare, tvärt om. Ännu tydligare är det inom vetenskapseliten, majoriteten är ateister, uttalade eller ej. Någon mer som anar ett mönster?
Ett långt inlägg blev det, men jag hoppas att det finns någon sorts röd tråd och att min tanke har gått fram någorlunda genom texten. Om någon troende vågat ta sig hela vägen hit till sista raderna: Att tänka själv är inte så jobbigt som det verkar, testa det.
P.S. Jag skulle vilja påstå att även i Sverige utövar de religiösa grupperingarna politiska påtryckningar i form av böghat, anti-abort-nonsens och kvinnoförtryck. Allt sånt skit kommer ju från de kristna värderingarna från början, böghatarna tar sina ord ur Bibeln och patriarkalhierarkin är ju inte direkt sekulärt instiftad, eller hur? D.S.
